mammatillpojkar

Vår Ludvig fyller sex år i juni och har ett lekbehov som inte är av denna  värld. Han kan ha varit på förskolan hela långa dagen och när vi hämtar så sent som halv fem vissa dagar är han ändå inte färdiglekt..(hans ord).
Vi bor så att vi har lekpark , en lite skogsdunge och ett grönområde alldeles bakom hustet. Inga bilvägar alltså..
Vi har nu beslutat att han ska få vara ute själv och leka, under ansvar så att säga..
Det ansvaret bygger på att han inte får lämna de angivna platserna och absolut adrig gå in till någon utan att komma hem och säga till.
Vår store kille har skött det lysande, och vi ser att han växer med uppgiften.
Men jag som ofta har lite av ett katastroftänk, får verkligen jobba med mig själv för att inte oroa ihjäl mig...
Han har ju som sagt skött det jättebra, men när vindarna blåser så kan han ju ibland ha svårt att höra när vi ropar.. för ett par dagar sen så skulle jag o Viggo cykla till mamma och ville höra om han ville följa med...Jag ropade flera gånger och han kom inte...Martin kom oxå ut...det tog kanske två minuter så kom han fram bakom grannens garage där han lekte med en kompis..." men mamma jag är ju ju här och jag har inte varit inne hos honom..." Älskade duktiga lille kille.
Så det gick ju bra, men jag han o bli lite rädd...
Samtidigt vet jag ju att det är livets gång och man måste våga släppa taget om honom, i alla fall lite. Men vi får ta det i vår takt. Det kommer ju att komma dagar då vi faktiskt inte kommer att veta var han är just för tillfället..Att skicka ut honom me duppmaningen att vara hemma en viss tid ligger nog en bit fram i tiden, hoppas jag. Och när den dagen kommer så ska det nog gå bra det med...
Det är ju det som är lite av föräldraskapet, att oroa sig för det finaste man har det får man lixom lite på köpet..