mammatillpojkar

Vår Ludvig fyller sex år i juni och har ett lekbehov som inte är av denna  värld. Han kan ha varit på förskolan hela långa dagen och när vi hämtar så sent som halv fem vissa dagar är han ändå inte färdiglekt..(hans ord).
Vi bor så att vi har lekpark , en lite skogsdunge och ett grönområde alldeles bakom hustet. Inga bilvägar alltså..
Vi har nu beslutat att han ska få vara ute själv och leka, under ansvar så att säga..
Det ansvaret bygger på att han inte får lämna de angivna platserna och absolut adrig gå in till någon utan att komma hem och säga till.
Vår store kille har skött det lysande, och vi ser att han växer med uppgiften.
Men jag som ofta har lite av ett katastroftänk, får verkligen jobba med mig själv för att inte oroa ihjäl mig...
Han har ju som sagt skött det jättebra, men när vindarna blåser så kan han ju ibland ha svårt att höra när vi ropar.. för ett par dagar sen så skulle jag o Viggo cykla till mamma och ville höra om han ville följa med...Jag ropade flera gånger och han kom inte...Martin kom oxå ut...det tog kanske två minuter så kom han fram bakom grannens garage där han lekte med en kompis..." men mamma jag är ju ju här och jag har inte varit inne hos honom..." Älskade duktiga lille kille.
Så det gick ju bra, men jag han o bli lite rädd...
Samtidigt vet jag ju att det är livets gång och man måste våga släppa taget om honom, i alla fall lite. Men vi får ta det i vår takt. Det kommer ju att komma dagar då vi faktiskt inte kommer att veta var han är just för tillfället..Att skicka ut honom me duppmaningen att vara hemma en viss tid ligger nog en bit fram i tiden, hoppas jag. Och när den dagen kommer så ska det nog gå bra det med...
Det är ju det som är lite av föräldraskapet, att oroa sig för det finaste man har det får man lixom lite på köpet..

Igår var jag på lunch hos min goa vän S. Vi har känt varandra i 17 år nu..Det har blivit åtskilliga luncher genom åren. Och inte bara det. Vi har rest, festat, pluggat, promenerat, bantat, skrattat, gråtit, varit gravida, ja den listan kan bli hur lång som helst<3.
I henne har jag en vän som jag vet alltid lyssnar och ställer upp på allra bästa sätt.
Det är härligt med gamla vänner, som vet allt om en, båda bra och dåliga sidor...
Vänner är viktigt i livet, och viktigt att inte glömma bort i allt med barn och familj...
Just S och jag träffas inte var dag, men vi pratar i telefon nästan varje dag:) O har gjort så i 17 år snart!!!Så visst känner vi varnadra!
Redan som 16 åringar fick vi bannor av våra föräldrar för höga telefonräkningar...Vad vi pratar om har jag inte en aning om, säkert barn o relationer i allmänhet och mycket, mycket annat!
I alla fall så är jag så glad att jag har DIG!!!
I dessa tider när det har blivit så tydlligt hur skört livet kan vara och man gång på gång blir påmind om hur snabbt det kan ända sig...
Man SKA ta vara på familj och vänner!!!

Jaa det kan man fråga sig ibland...några kilos övervikt eller lite damm i hörnen kan te sig närmast löjligt för att inte säga alldeles befängt när folk dör i olyckor och cancer...
Ibland är det nyttigt med lite perspektiv på tillvaron kan man säga...
Jag har följt en blogg som handlar om en cancersjuk mamma härifrån habo. Hon somnade in i tisdags...
Jag känner henne inte, men känner så för hennes familj!!!Jag kan inte sluta tänka på hennes små killar som nu får växa upp utan sin mamma...såå hemskt!!! Alla föräldrar vill ju finnas där för sina små barn, trösta dem och skratta med dem och hjälpa dem på alla sätt man kan i livet.
När en sån här sak händer så får man en hemsk rädsla inom sig...tänk om jag inte får se mina barn växa upp..
Usch hemska tanke...mem men, sådana tankar får man skjuta undan och i stället försöka njuta så gott man kan av vardagen tillsammans med sin familj!
Jag tror i alla fall att det är nyttigt att ibland stanna upp och tänka efter..vad är viktigt här i livet, och vad prioriterar jag?? Och hoppas att man om några år kan se tillbaka och tycka att man faktiskt gjorde rätt.
En sak som jag hela tiden slås av är tanken om jag njöt ordentilligt av det eller det.. som när barnen var bebisar och liknande.. Tänker ibland att jag kanske inte gjorde det, men försöker sedan att tänka att det gjorde jag nog visst, bara att tiden går så gräsligt fort att jag inte märkte det...
Visst är det vål så att var tid har sin tjusning<3